En fem veckors söndagspromenad

Då vi tänker på en söndagspromenad så tänker vi på något angenämt och trevligt.  I praktiken kan olika människor mena helt skillda saker med  “en söndagspromenad“ och trots att vi vet det så uppfattar vi alltid det som någonting  behagligt.  Ja, vad allt innefattar inte detta vida begrepp?  Är det t.ex fråga om en bragd, om en fin idrotslig prestation? Nej, det är det under inga omständigheter för det här är inte fråga om en tävling! Eller är det då fråga om motion ute i det fria? – Ja, säkert så,  men därtill är det så oerhört mycket mer och mer …

Låt oss därför granska begreppet noggrannare, och identifiera dess viktigaste element.  För det första, är en söndagspromenad en gren för ensamma vargar dvs något som man företar sig allena? Ingenting kunde vara mera fjärran än detta för svaret är ju raka motsatsen, det här är ju något som man gör tillsammans med sin bästa vän eller med ett sällskap, man har tid att umgås med varandra, man utbyter erfarenheter och delar upplevelserna… Den sociala samvaron är alltså en viktig byggsten.   En söndagspromenad är ofta även litet av en sightseeingtur, man besöker en utställning  utforskar en plats eller sticker sig in på ett cafe´, man strävar alltså inte att snabbast möjligast  ta sig från punkt A till punkt B utan  istället så  är man på en upptäckfärd var man har gott om tid att iaktaga sin omgivning, hela världen är öppen och  sakta smälter  intrycken  samman till en enda helhet… Det är alltså fråga om näring för själen och inte enbart motion för kroppen och det här är något mycket karakeristiskt för en söndagspromenad.  Det här är även en viktig ingrediens i söndagspromenad.

Men vi får inte glömma bort att en söndagspromenad görs alltid ute i det fria, och ibland kan spatseraren mötas av regn och blåst, ibland av snöslask eller dimma så det gäller att utrusta sig rätt.  Ytterligare bör vi inse att man på en  söndagstur väl kan använda sig av fortskaffningsmedel så långe som man rör sig framåt med egen  muskelkraft – cykel, kälke, rullskridskor, kajak mm – ja allt detta är tillåtet.  Det är viktigt att förstå att man på en söndagspromenad kan taga sig fram på många olika sätt och att den företas även om inte solen skiner och himlen är blå,

Det sista sättet att definera “en söndagspromenad“ är i jämförelse med någonting annat som är hårdare och mera krävande. Det är också såsom jag använder det.  Den finska kusten under högsommaren är rena rama söndagspromenaden jämfört med den norska ishavskusten. Så är det, det finns inget tidvatten eller farliga fjordvindar som kan drabba paddlaren, havsvattnet är varmt och det finns inga starka havsströmmar som man måste akta, branta kuster med bergsväggar som slutar lodrätt i havet saknas, det är lätt proviantera, rutten är för det mesta skyddad och det det är lätt att göra strandhugg och hitta tältplats, det finns bosättning längs med hela kusten.. Likheterna då? Ja infödingarnna längs med kusten är både mycket nyfikna och positivt inställda till alla långväga havspaddlare. Självfallet rymms det med även regn, kyla, svett och mindre problem för det är ju fråga om en färd på mellan 1300-1500 km.  Men som helhet blir färden längs med den finska kusten en söndagspromenad då man reserverar dessa fem veckor för projektet, det finns utrymme för sightseeingdagar, det finns gott om tid att göra avstickare från den planerade rutten, då det inte finns en stram tidtabell så kan man unna sig lyxen att stundom sova länge om morgnarna, man kan njuta av soldnedgången över en spegelblank fjärd samtidigt som man smuttar på sin kvällsgrogg,  man hör hur naturen tystnar … Ja, gott folk, det här är livet, lyckan i livet består av att kunna stanna upp och njuta av stunden.

Det finns även en förening, Finlands Långfärdspaddlare som med ett diplom, Det Blå Vita Bandet  premierar dem som   paddlar  Finlands havskust.  Som alltid finns det även här vissa regler, men de är egentligen ganska humana. De viktigaste bestämmelserna för att erhålla det Blå Vita Bandet är följande:

1) Hela finlands havskust skall paddlas i en mans kajak eller kanot under ett och samma kalenderår

2) Rutten kan paddlas i valbar rikting dvs antigen från ryska gränsen till Haparanda eller vice versa

3)  färden kan göras på en gång eller  i flere etapper dvs man kan avbryta färden för att sedan efter någon vecka på jobbet fortsätta från samma punkt vidare

4)  start på färden och ankomst till mål skall anmälas och  paddlaren bör skriva en kort rapport över sin färd

5)  Färden skall företas på egen hand dvs utan utomstående hjälp med proviantering, reparation av kajak, underhåll osv

Till dags dato har 15 paddlare tilldelats Det Blå Vita Bandet. I detta sportjippo är det frågan om nå målet, inte av att slå ett rekord, och därför offentligörs inte antalet paddlingsdygn eller färdkilometrar, enbart kajakmodell och etappernas antal.

Och för att färden skall vara en äkta söndagstur bör man ha gott om tid för sightseeing – det här är ju inte något extra utan en del av själva iden med hela färden. Och den finska havskusten erbjuder ett härlig tillfälle för det här, man har möjligheten att lära känna alla de små städer och byar som tidigare enbart var okända namn på kartan. De flesta har valt att paddla rutten från söder till norr, dvs start från Vederlax vid den finsk ryska  gränsen, sedan västerut längs med Finska Viken och därifrån in i Skärgårdshavet och var man man sakta och stegvis ändrar kursen mot norr, mot Kvarken varifrån färden sedan rutten längs med den österbottniska kusten mot målet, mot tvillingstäderna Torneå och Haparanda. Förklaringen är naturlig, dels  är havsvattnet iskallt i långt uppe i Bottenviken ännu långt in på sommaren och dels är den förhärskande vindriktningen sydvästlig.

Det första problemet för dem som är aktiva inom arbetslivet är tiden.. Men då färden kan färden paddlas i flere etapper är det lättare att ordna med dessa extra semesterveckor  från jobbet. I så fall, med flera etapper, fordrar det  tid uppfinningssrikedom och goda vänner, att organiserna och sköta alla praktiska problem med transporter till och från de Torneå, Vederlax och mellan etapperna.

Det är inget problem att fylla på förråden av mat och dryck ens utanför sommarsäsongen. Det är trevligt att köpa färskvaror eller  rökt fisk av en ialiteter, även om man tack vare kajakens lagringsskapacitet kunde klara sig med ett färre antal bunkringar / provienteringar. Man utrustar sig som för en vanlig långfärd och det är bra att ha med sig reparationsutrustning för kajaken, (allt kan inte lappas med  isoleringstejp).  Framförallt Vasa skärgård med sina många grund är farlig för paddlaren och där  behövs nog reparationstalanger. Som karta kan man väl använda de gamla topografiska kartorna i skala 1:100 000 väl, några affärer har fortfarande av dem i sitt restlager  (de nya topografiska kartorna i skalan  1:50 000 är själfallet bättre men det blir nog dyrare såvis),  därtill för att planera rutten i stora drag är det bra med en vanlig landsvägskarta (GT-karta)  i skalan 1:250 000.  Personligen är jag inte förtjust i sjökort, då de  uppgiter om land.  Det ökar trivseln om motovationen och konditionen är på samma nivå. Man skall inte bege sig ut i den finska sommaren utan en omgång yllekläder, glöm ej mössa och vantar. Det var -10 grader kallt några nätter i maj.

Den totala längden kan avskräcka om man tänker på färden som helhet. I själva verket paddlar man ju en dag i sänder. Man väljer rutt beroende på vädret och andra omständigheter. Med behaglig medvind kan man göra långa dagsetapper, men tät dimma och hård motvind skall man vänta ut.

Det var ofta en klok taktik  att ha ett långt uppehåll senare på  eftermiddagen då det blåserr som friskast  och t.ex kombinera paussen med sightseeing av den lokala kyrkbyn.  För det mesta mojnar vinden mot kvällskanten eller i varje  fall ändrar en smula sin riktning  Ett praktexempell på detta var vår etapp från Skaftung till Kaskö. Under förmiddagen började en frisk nordlig till nordvästlig bris blåsa, med vilken vi fick bekanta oss då vi kommit ut till den öppna stormande havsfjärden från Skaftungs skyddade passager. Men tvärs över fjärden löpte i nord sydlig rikting en ögrupp bildande nästan ett pärlband, och i skydd av den så kämpade vi oss fram, från holme till holme,  från skär till skär, från ett vindskydd till ett annat tills vi var strax utanför Kristinestad. Väl i Kristinestad höll vi en lång paus, och bekantade oss med en förtjusande småstad och under tiden ändrade vinden sin rikting och blev västlig. När vi väl   i början av kvällen fortsatte färden från Kaskö behövede vi endast göra en kort spurt på 2 km genom hög sjö och hård blåst tills vi kom till i skydd av en ögrupp som gav ett nästan heltäckande skydd mot den hårda västanvinden.  Därefter var det lätt att i skydd av öarna paddla vidare mot Kaskö vart vi kom  först kl 22.30. Men den sena tidpunkten spelar ingen roll för nätterna är ljusa och därför gäller det att ta tillvara chansen  att göra duktiga kvällsetapper

Det allra viktigaste är dels att optimalt välja rutten med hänsyn till väder och vind och dels att använda den gynsammaste tiden av dygnet för rutten. Allting inverkar på allting, så även här och  därför bör man kunna improvisera enligt situationen.  Det strider mot bondförnuft att försöka tillämpa kontorstider i sin färd dvs paddling enbart mellan kl 9.00 – 17.00 och lika enfaldigt är det att endast välja den rutten som på karten ser ut att vara den kortaste. I motvind eller i förlig motvind gäller att göra en kringgående manöver via eventuella skär och holmar och till fullo utnjytta det vindskydd de ger. Den kortaste vägen är inte den snabbaste vägen och kringgående manövrar lönar sig!

Det är inte jobbigt att paddla om man tänker framemot följande intresanta mål. Om man därtill tar sig en liten tupplur efter matpaussen möter man  liksom  en ny dag med nya krafter. På okända vatten känner man sig som en upptäcktsresande. En gång i Vasa skärgård hittade fem meters ljuvlig sandstrand i lä mitt omsluten av  ett parti rysliga klippor. Där höll vi paus och tog oss en simtur medan bränningarna dånade på andra sidan berget.

Efter en vackas paddlande blir man van och alla prylar finner sin rätta plats i kajaken. Ibland är infödingarna mycket hjälpsamma och bjuder på mat och bastu.  Under en långfärd kan väderleken skifta men väderlekstjänsten är nuförtiden rätt bra, t.ex väderleksprognoserna för de havsområden kan beställas som tekstmeddelande till GSM mobiltelefon.  Det klokaste är nog att bedöma vädret  och ta sig fram etappvis. Före Kalajoki hade vi blivit varnade för åskväder och tog oss fram från udde till udde i ca 1- 2 km etapper. Trots det blev vi överraskade av en åskby, havet piskades till skum på nolltid, regnet öste ner och vi  hade all möda i världen att hålla i paddeln och väja för stenar. Från Pyhäjoki startade vi inte förrän klockan två på  eftermidddagen eftersom det åskade och hällregnade hela förmiddagen. Det är inte så mysigt att sitta i ett genomvått tält, så det närbelägna kafeet fick kunder som trivdes där ett tag. När åskvädret var över var luften ren och sval och vi paddlade 40km. Vi tog i misstag i land på ett privatområde och belönades med att bli bjudna på bastu.

Den livligaste nöjestrafiken, småbåtar  finns längs med sydkusten i Finskaviken och strax utanför Vasa. Efter Skärgårdshavet såg vi på sin höjd ett par nöjesbåter och fiskefartyg om dagen. Paddlare träffade vi endast i Vasa-trakten. Säsongen i skärgåden är kort, endast ca 1  månad från midsommar till slutet av juli och  t.ex då Auli i början av maj paddlade från Hangö till Björneborg såg hon enbert sjöfåglar i flera dagar. Det var ett trevligt tidsfördriv att följa med deras vårbestyr. Det var soma att paddla i en Disneyfilm med rubriken “Den underbara naturen“. Färden ger också en inblick i växt och djurlivet i havsbandet samt en möjlighet att bedöma havsvattnets tillstånd.

Det finns ett flertal småstäder, byar och platser som är alla värda ett besök: Svartholm fästning utanför Lovisa, Sveaborg, Ekenäs,  öarna Björkö eller Jurmo i Nagu skärgård, någon av skärgårdsbyarna i Åbolands skärgård,  Raumo, Räfsö utanför Björneborg, Sideby, Kristinestad och ön Hailuoto är blott ett litet urval.  Rätt ofta är de intressanta besöksmålen  även på lämpligt dagsavstånd, dvs ca 35-45 km i från varandra. Enligt min mening bör rutten, om vädret så tillåter, stundom löpa längs med yttersta skärgårdens öar och skär och stundom längs med inner skärgårdens skyddade farleder. Rutten skall framförallt vara mångsidig, och det i flere  avseenden,  det skall vara kulturhistoriskt intressant med tanke på sightseingmålen,  men även rikt på olika biotyper för naturälskaren eller fältbiologen och till sist erbjuda med tillräckligt med omväxling för paddlaren.

Under en lång färd stannar man ibland upp och funderar över världens gång. I Sideby i  Syd Österbotten förvånade vi oss först över avfolkningen, det som en gång varit en blomstrande kommun är numera närmast en ort med pensionärer och sommargäster. På Sideby kyrkogård såg vi en gravsten över de knappa 30  Sideby ynglingar som stupade i frihetskriget / medborgarkriget år 1918, och varav ett  tiotal i Tammerfors. I Ekenäs finns ett annat minnesmärke över den motsatta sidans offer dvs över de rödgardister som dog i ett fångläger. För Johan som är född och uppvuxen i Tammerfors trakten var dessa minnesmärken en  påminnelse om det tragiska året 1918 i Finlands historia. Ett fint minne var besöket på ön Hailuoto, trots att ön endast har knappa tusen fast bosatta innevånare är den forfarande en självständig kommun med ett ståtligt kommuncentrum (och hur månne har  detta finansierats..?)  En förklaring lär vara att på Hailuoto finns en stor lotsstation (Marjaniemi)  med över 30 arbetsplatser och varifrån en stor av trafik i Bottenviken dirigeras. Vet ni förresten att för 200 år sedan bestod  Hailuoto av tre separata öar som tack vare landhöjningen har vuxit ihop.

Det talas ibland om att erövra fyrar i havsbandet men även annat kan erövras under en färd. Hembygdsgillet inom Finlands Långfärdspaddlare utlyser nu en ädel tävlan med ett ståtligt vandringspris för alla paddlare  (med barnasinnet kvar). Årets vinnare är den som under sin paddling av den finska havskusten besökt det största antalet kyrkor och han måtte utropas till ny bygdehövding för ett år framåt. Detta är allvar, this is serious business och därför gäller även här noggranna bestämmelser och samma regler som för blå vita bandet gäller även här men därtill följande:

– maximitiden för paddlingen av finska havskusten + besöken av kyrkorna är  35 dagar

– endast en kyrka per kommun räknas paddlaren till godo (dvs man kan inte rationalisera genom att i en större stad besöka ett flertal kyrkor för att därefter hoppa över alla små orter)

–  väl uppe på torra land så måste samtliga kyrkobesök göras till fots (dvs inga fortskaffningsmedel, ej cykel  ..)

–  en slurapport bör skrivas och var varje kyrkas arkitektur och kulhistoriska miljö kort kommenteras

Vad kräver då Finlands havskust av en paddlare? Man behöver inte vara en elit idrotsman eller kvinna och inte ens en halv professionell paddlare  De viktigaste kraven är gott omdöme och sunt förnuft och tillräckligt mycket med tid. De två första kriterierna hjälper med att lyckas i ruttplaneringen, och med den sista undviker man onödiga risker. Själfallet måste kajaken och utrustningen vara väl lämpad för en långfärd  och den fysiska konditionen och paddlingserfarenhet bör vara god.  Dock kvarstår faktum att  inte ens den finaste utrustningen eller den bästa fysiska konditionen kan någonsin kompensera övermod eller en bristande respekt för havet.

Vad fick vi ut av att paddla  hela Finlands havskust?  En resa som inte går att köpa för pengar, många fina minnen, enastående naturupplevelser och en insikt om att det existerar ett liv även utanför tillväxtregionerna. Men därtill när man är på långtur glömmer man sina vardagliga bekymmer och sorger,  man kommer bort från arbetslivets jäkt, barnsligt maktspel och organisationsintriger,  hjärnan får vila då man inte blir överdränkta med impulser och information från TV och radio,  och plötsligt där långt ute i skärgården ser man  sakerna i sina rätta proportioner: hurra jag lever ännu och är i god hälsa och på gott humor, hurra jag har goda kamrater som ställer upp för mig, hurra än har jag kämpa-andan kvar…. Den  psykologiska faktorerna är egentligen oerhört viktiga för oss havspaddlare på långtur. Och för dem som unnar sig lyxen att företa en fem veckors söndagspromenad är belöningen desto rikligare…

JOHAN HOLMBERG, Esbo

Horisontti 1/2000